Sheffield-Budapest
Jag träffade Peter Svedberg första gången 1997 när jag hade nöjet att ta med ett av hans videoverk i en samlingsutställning där jag var curator och som visades i både Budapest och England. Sedan dess har han hållit mig underrättad om sina nya verk, mest via e-post, och det har varit intressant att följa hur de utvecklats samtidigt som de bibehållit den ursprungliga integriteten och utforskningen av den visuella världens föränderlighet. Tack vare publiceringen av denna catalogue raisonné är det nu möjligt att förstå inte bara den allt större lätthet i presentationen som han lyckats åstadkomma utan också det inflytande han haft på andra konstnärer. I tidigare verk förekom figurer och en del nästan Escher-lika influenser, men från 1980-talet har han i sitt arbete betonat färgkänslan, vare sig bilderna visar naturliga eller abstrakta former. Att visa videoverk innebär alltför ofta att man måste bygga stora och ibland klumpiga konstruktioner, men många av Svedbergs senaste verk bärs upp av de smäckraste underlag och projiceras på föremål av varierande storlek och form. Tack vare detta blir verket i sig synligt i alla sina förvandlingar, ungefär som den föränderliga bilden i ett kalejdoskop. Detta uttryck för alltings flyktighet och föränderlighet är både positivt och vackert och en välkommen kontrast till alla de skrämmande och fasansfulla bilder som vi dagligen möter. Världen befinner sig i en ständig förändrings-process där vi aldrig kan känna oss trygga – men i Peter Svedbergs händer får den en positiv och kreativ sida som vi alla kan uppskatta. Sue Davies Sue Davies. OBE, Hon. FRPS, grundare och chef för The Photographers’ Gallery, London, 1971–1991, curator och rådgivare i olika fotografiska projekt |
Sheffield-Budapest
I first met Peter Svedberg in1997 and was delighted to be able to include one of his video pieces in a group exhibition I was curating and which was shown both in Budapest and in England. Since that time he has kept me in touch with his new work largely by e-mail and it has been a pleasure to see how this has progressed while still keeping the initial integrity and exploration of the mutability of the visual world. By producing this catalogue raisonné it is now possible to appreciate not only the increasing lightness of presentation which he has been able to accomplish but also the influence he has had on other artists. While some of the earlier pieces included figures and some almost Escher-like influences; from the eighties on his work has emphasised his sense of colour whether the images be of natural or abstract forms. The showing of video work so often involves building large and sometimes cumbersome structures but much of this new work is held on the slenderest of supports and projected on to objects of various shapes and sizes. This allows the work itself to be seen as it transforms through its stages much as a kaleidoscope gives us a continually changing view of the world. This expression of the transcience and mutability of our world is both positive and beautiful and a welcome change from much of the fearful and horrific images that confront us on a daily basis. The world is in a constant state of flux in which we can never be secure, but in the hands of Peter Svedberg this can have a positive and creative aspect that we should all appreciate. Sue Davies Sue Davies, OBE, Hon.FRPS, Founder and Director of The Photographers’ Gallery, London, 1971–1991 and subsequently photographic curator and advisor on various photographic projects |
I en stråle av ljus
Måleriet har en underbart avspänd tidsmässig plasticitet. Det låter sig betraktas, man avbryts, man återkommer, man betraktar en detalj, återvänder till helheten, studerar hur det är gjort, grips av skildringen, helt i egen takt. Det är hela tiden där, till skillnad från filmen och videon, som hela tiden kräver betraktarens odelade uppmärksamhet, utan att man på förhand vet om insatsen av tid kommer att ge tillbaka i upplevelse och fördjupad livskänsla. Genom att konstvideon oftast avstår från en intresse-väckande berättelse, till förmån för en förhoppningsvis visuell poesi, kan den ofta te sig både auktoritär, pretentiös och – torftig. Undantagen är desto underbarare och här vill jag bara hastigt nämna verk av Bruce Naumann och Bill Viola samt Magnus Wallins svarta kortdikter. Hit hör också Peter Svedbergs verk. Byggda på loopen kan man gå in när som helst, var som helst och det skeende man ställs inför liknar måleriets, med bilder som börjar eller slutar i fragment av färg, uppgår i större ordningar och korta berättelser utan början eller slut. Och allt började med en solkatt. Förstaårseleven Peter Svedberg, som kommit in på Konsthögskolan i Stockholm som målare, satt i ateljén med en duk framför sig och lade till den färgade ytan ett stycke plexiglas – och plötsligt lyfte färgen från duken och rörde sig ut i rummet. Genom att luta på bilden kunde han få den att flytta in i rummets mörkaste hörn och stråla av ljus och färg. Allt som sedan kommit är en konsekvens av denna upplevelse. I centrum för intresset hamnade nu den reflekterande ytan, spegeln: – platt som en målning och tredimensionell som en skulptur. Med det intresse för perception och analys som är Peter Svedbergs, började han nu vrida och vända på spegeln för att undersöka dess inneboende egenskaper och egenart och försöka hitta de parametrar som kunde göra den till en självgenererande faktor i bildskapandet. ”När man hittat dit är det bara att följa med …” Man anar något av den glädje och fascination, som processen nu öppnade. En allvarsam lek utan vilken forskning och konstnärligt skapande inte kan ta sin början. I Moderna Museets samlingar finns verket Tellus Digitalis, utfört 1989 och ett av de slag-kraftigaste videoverk jag känner. Fyra speglar, koniskt skurna och sammanfogade till en tratt, som slutar mot en tv-skärm vilken i en ändlös loop visar en naturfilm. Betraktaren som tittar in i tratten står helt oväntat inför en jättelik sfär i den mest prunkande blomning. En överväldigande bild av evolution och alstring, plötsliga symmetrier och förvandlingar – av natur. Detta verks raka motsats i en renodlad minimalism är Dutch Tile, utfört 1992, också det i Moderna Museets samlingar. Om Tellus Digitalis handlar om natur, handlar detta verk om ren konstruktion och på så sätt markerar Peter Svedberg de två poler tänkandet, liksom konstnären, kan röra sig emellan. I Dutch Tile ställs betraktaren inför ett rum, vilket på golv och en vägg är kakelklätt, medan taket och den andra väggen är spegelklädda. Effekten är svindlande – inte minst när ögat uppfattar en tv-skärm, som löser sig från vägg och golv och svävar fritt i rummet. I tv-skärmen projiceras en bild av kaklet. Som betraktare pendlar man mellan upplevelsen av att sväva och att vara närmast klaustrofobiskt innesluten i ett både faktiskt och imaginärt rum, vilket själv tycks utvidgas åt alla håll. Detta fysiska rum, som är skulpturen, har en tvilling inbyggd i sidan och för ögat och tanken kan denna följas av andra i en oändlig rad ... Med en i grunden enkel teknologi och genom konsekvensen i användandet av sina verkningsmedel lyckas Peter Svedberg skapa verk som inte bara är visuellt högeffektiva utan också rika på poetiska metaforer och referenser. Referenser som inte minst upprättas med andra konstnärskolleger. Så skickar han i Dutch Tile en hälsning till Piet Mondrian och dennes målningar av de energier som utgör kosmos. I en rad andra verk har Peter Svedberg hälsat till Kasimir Malevitj genom att föra in prismor i rummets hörn – en anspelning på att Malevitj hängde sin svarta kvadrat på vit botten just över ett hörn, där annars ikonen, den heliga bilden, har sin plats. Men där Malevitj ställer betraktaren inför den absoluta nollpunkten, där språket tar slut, ställer oss Peter Svedberg inför en myllrande rikedom av natur och system i ständig förvandling. I den västerländska modernismens historieskrivning brukar den första abstrakta, icke föreställande, bilden tillskrivas Wassily Kandinsky, vilken liknade en målning vid skinnet på shamanens trumma. Tyst och ”dött” tills det slås an och en mental resa kan ta sin början … Denna insikt fördes till sin yttersta konsekvens av Marcel Duchamp i sitt hävdande av betraktarens delaktighet i den skapande processen. I en rad sena verk apostroferar Peter Svedberg Duchamp – och Gerhard Richters Duchamp-parafras – genom en trappscen, där vi möter en kvinna som närmar sig, drar sig undan, närmar sig, drar sig undan och närmar sig på nytt. I ett frontalt möte uppmanas vi till dialog. När Statens Konstråd nu gett Peter Svedberg uppdraget att utföra en tio meter hög skulptur i Örnsköldsviks hamn får konstnären äntligen möjlighet att föra samman erfarenheter i ett stort verk, som förenar skulptur och måleri, faktiskt och imaginärt, och som man inte bara kan betrakta utifrån utan träda in i. Man hoppas att detta skall leda till att fler får upp ögonen för detta rika konstnärskap! Fruvik i februari 2008 Björn Springfeldt Björn Springfeldt, tidigare chef för Malmö Konsthall och Moderna Museet |
In a Ray of Light
Painting has a wonderfully relaxed time-related plasticity about it. It allows itself to be observed, and although one can be interrupted, one can at any time resume observing, focusing on a detail, returning to the entirety, studying how it is done, and become moved by the depiction, all at one’s own pace. It is constantly there, unlike the film and video medium, which always demands our unmitigated attention without our knowing beforehand whether the time spent will be rewarded with an experience and an enhanced sense of vitality. Because the art video medium for the most part steers clear of a captivating narrative for the benefit (hopefully) of a visual poetry, it can often come across as authoritative, pretentious and – meagre. The exceptions, however, are all the more impressive, and here I would like to mention the works of Bruce Nauman, Bill Viola and the dark, short poems of Magnus Wallin. Peter Svedberg’s art belongs to this category. The loop format allows one to approach the work at any given point, and the course of events one then experiences resembles in many ways that of painting, with images that start or end in fragments of colour, or become a part of larger systems and short narratives without beginning or end. It all started with a spot of reflecting sunlight. The first year student Peter Svedberg, who had been accepted to the Royal Academy of Fine Arts in Stockholm as a painter, sat in his studio with a stretched canvas in front of him. He added a piece of Plexiglas to the colour surface – suddenly the colour lifted from the canvas and moved out into the room. By leaning the picture it was possible to position the reflection to the darkest corner of the room, causing it to radiate with light and colour. All that has happened since is a consequence of this experience. The reflective surface, the mirror, now became the focal point of his interest: flat as a painting, yet three dimensional as a sculpture. With a fascination for perception and analysis, Peter Svedberg now began to twist and turn the mirror in order to study its inherent characteristics and establish the parameters that would in turn allow it to become a self-generating factor in the creating of images. “Once you get to that point, all you have to do is hold on and enjoy the ride…” One can clearly sense some of the joy and fascination the process now gave rise to. A serious game without which research and artistic creativity could never take place. Included in the Moderna Museet collections is Tellus Digitalis, 1989, one of the most powerful video works I know of. Four mirrors, conicallycut and joined to form a funnel ending in a television screen displaying a nature film sequence in an endless loop. When gazing into the funnel, the viewer unexpectedly encounters an enormous sphere in dazzling full bloom – an overwhelming image of evolution and abundance. In diametric contrast to this piece is the purely minimalist Dutch Tile, 1992, also included in the Moderna Museet collections. Tellus Digitalis deals with nature, whereas Dutch Tile is concerned with a pure construct. In this manner Peter Svedberg emphasises the two poles that the thought process, and the artist himself, alternates between. Dutch Tile presents the viewer with a room in which the floor and one of the walls is covered in tiles, while the ceiling and the other walls are entirely mirror clad. The effect is vertiginous – not least when the eye distinguishes a television monitor that separates itself from the wall and floor and floats freely in the room. The monitor, in turn, displays an image of the tiles. As a viewer, one alternates from an experience akin to that of floating to feeling almost claustrophobically enclosed in a room, both imaginary and real that seemingly extends in all directions. This physical room, the sculpture itself in other words, has a twin built in its side, and in both eye and mind, this is subsequently followed by others in an endless succession... With a basically straightforward, simple technology and the active ingredients he has at his disposal, Peter Svedberg creates works that are not only highly effective on a visual level, but also rich in poetic metaphors and references. References that associate, not least, to other artist colleagues. Thus, in Dutch Tile, he sends his greetings to Piet Mondrian and his paintings of the forces of Cosmos. In several other works, Peter Svedberg pays homage to Kasimir Malevich by placing prisms in the corner of the room – an allusion to how Malevich would place his black square on a white background precisely in a corner, where normally the icon, the holy image, would be found. In contrast to Malevich, who presents the viewer with an absolute zero, where language ends, Peter Svedberg presents us with the lush richness of nature and a system in a constant state of change. In the annals of Western Modernism, the first abstract, non-figurative image is said to have been created by Wassily Kandinsky, who compared a painting to the skin of a shaman drum. Silent and ”dead” till it is struck, signalling the start of a mental journey… This insight was carried to its extreme conclusion by Marcel Duchamp when he suggested the viewer’s participating role in the creative process. In several recent works, Peter Svedberg apostrophises Duchamp – as well as Gerhard Richter’s Duchamp paraphrase – with a staircase scene, in which we see a woman approaching, turning back and approaching once again. A frontal encounter that urges us to enter into a dialogue. Now that The National Public Art Council of Sweden has commissioned Peter Svedberg the assignment of creating a ten metre high sculpture in the harbour of Örnsköldsvik, the artist has finally been offered the chance to gather his experiences in a monumental piece combining sculpture and painting, on both a real and imaginary level, that one not only can observe but also physically step into. One can only hope that this will lead to a wider general awareness of this immensely resourceful artist. Fruvik, February 2008 Björn Springfeldt Björn Springfeldt, Former Head Malmö Municipal Art Gallery and Moderna Museet |
”Förändringen och ljuset är mina verkliga motiv. ”
Någon sa: ”Att arbeta med rörlig bild är att sträcka ut duken bortom färgen. ” Video är en del av min kropp, den är intuitiv och omedveten.” En fem minuter lång film består av 7 200 bilder efter varandra. Alltså en mängd stillbilder som följer en rörelse och som med hjälp av teknik skapar händelser under fem minuter. I den digitala videon har gränserna mellan bilderna upplösts. De har blivit något fler och bildytan har delats in i en mängd punkter, pixlar. Konsten har alltsedan film och video kom i konstnärernas händer haft rörelsen, rytmen och tiden som motiv och arbetsmaterial. Flödet i sig och transformationen, förändringen under tid till skillnad från betraktandet av ett objekt där föremålet står stilla i centrum. I början av 1960-talet vällde en våg av kreativitet och förändring fram inom konsten. Fluxus-rörelsen hävdade att konsten kunde vara enbart en idé och att slumpen spelade en avgörande roll, i livet såväl som i konsten. Inom den experi-mentella filmen och den då nya videotekniken överskreds gränser och samarbeten mellan olika konstformer som dans, ljudkonst, interaktiva verk och blandformer fyllde de gamla och nya scenerna. Peter Svedberg litar på slumpen som en interaktiv spelare. I hans videoskulpturer bryter han upp bilderna och låter den omgivande verkligheten speglas i fragment och omformas till abstrakta mönster. Eller så låter han tv-mediet flyta på och fångar upp det bakom ett filter. Han avlägsnar sig från det verkliga innehållet och koncentrerar sig på – enbart flödet, oavsett. Peter Svedberg tycks aldrig tröttna på att tänka ut olika former som ska innehålla hans reflektorer och bära speglarna och filtren (se Tellus I, II, III, IV). Han synar verkligheten i bruset och löser upp den. Han slutar aldrig att fascineras av skiftningarna, mumlandet och de ständigt pågående metamorfoserna. Han berättar inga historier för oss utan väcker upp våra slumrande inre syner, minnesbilder, stämningar och känslolägen. I hans verk bromsas tiden upp för ett ögonblick och en annan rytm och rörelse tar över. I den digitala och virtuella verkligheten som då kommer emot oss ser vi våra egna bilder smyga sig in för att slutligen infogas i det allomfattande nätverket.Monica Nieckels Intendent/curator Moderna Museet 1972–1996, chef Sveriges Allmänna Konstförening 1999–2003, frilanscurator, skribent, konstkritiker sedan 2003 |
”Transformation and light are my true motifs.”
Someone once said: ”Working with moving images is like extending the canvas beyond colour.” ”Video is a part of my body, it is intuitive and unconscious. ” A five minute long film sequence consists of a succession of 7200 images. In other words, a multitude of stills that follow a movement, and with the aid of technology render a course of events during a time span of five minutes. In the digital video medium, the borders between the images are less defined. There are more of them, and each separate image is made up of a huge number of points, or pixels. Ever since film and video became established tools for the artist, the motifs and raw materials of art have included movement, rhythm and time. The focal point has shifted to the flow itself, and the transformation, the alteration over time, rather than the observation of a central stationary object. In the early 1960s, a wave of creativity and change revitalized the art scene. The Fluxus movement suggested that art could actually consist of an idea, and chance could play a decisive role in life as well as in art. Within experimental film and the new video technique of the era, boundaries were transcended, and collaborative projects including various art forms such as audio art, interactive works and hybrid forms of expression filled the old and new scenes. Peter Svedberg looks to chance as an interactive player. In his video sculptures he breaks up the images and allows the surrounding reality to be mirrored in fragments and transformed into abstract patterns, or captures a stream of television sequences behind a filter. He distances himself from the content itself and concentrates on the flow, regardless. Peter Svedberg constantly thinks up new forms in which to place his reflectors, mirrors and filters (see Tellus I, II, III, IV). He distinguishes reality from the surrounding background noise and deconstructs it. He never ceases to be fascinated by the shifting, murmurs and ever ongoing metamorphoses. He tells us no stories, however, instead he arouses our dormant inner visions, memory images, moods, and emotional states. Upon viewing his works, time slows down for a moment, and another rhythm and movement takes over. In the digital and virtual reality that approaches us, we see our own images sneak in only to subsequently become part of the all-encompassing network. Monica Nieckels Curator at Moderna Museet 1972-1996, Director of Sveriges Allmänna Konstförening 1999-2003, freelance curator, writer and art critic since 2003 |